och kanske att man ibland behöver att uppvaknande
kanske kommer det som en käftsmäll
man blir lite yr och det svider men sekunden efter
så förstår man
att det var precis det man behövde
jag har förstått att livet inte är en dans på rosor
att det inte alltid är rosafluffiga moln och fågelkvitter
livet är vasst och hårt och tufft.
det kräver mycket av en själv. att man lever, att man gör, att man är med.
att man inte bara existerar, utan verkligen LEVER.
att man orkar.
för du vet aldrig när den sista dagen av ditt liv är, det kan vara idag, om fem veckor eller 35 år.
och då vill du inte känna att du kastat bort dagar för de dagarna du trodde att du skulle få.
livet är så himla skört. det är värdefullt, det finaste du har.
och att förstå detta tror jag kommer hjälpa mig vidare.
att inte kasta bort dagarna, för de dagar jag TROR kommer.
man skulle kunna säga att jag vill leva varje dag som om det vore den sista, men det är väl kanske lite väl dramatiskt.
jag vill liksom bara
leva.
vill liksom bara att det ska hända roliga saker, vill fara ut på äventyr, vill skratta så jag får ont i magen med mina vänner och vill pussa och krama och KÄNNA.
för tusan, kom igen nurå.
